Guldfiskar och slickepinnar

Med Black-Ingvars dunkande i högtalarna och Leguanen Berit som krafsar på glaset i sina bedjande försök att komma ur den lilla buren läste jag mina gamla blogg-inlägg från blogg.se.
Det var ganska intressant. Nästan så jag undrar vart min påhittighet tog vägen?
Liksom, kolla bara: http://chilii.blogg.se
Man blir ju lite hänförd av vilka ord jag använder.
Det gör jag aldrig numera tycker jag.
Även det att jag var singel då gjorde mig mycket mer... hmm, vilket ord letar jag efter..? Typ... Uttrycksfull kanske jag letar efter?
Om inte får någon gärna komma på annat ord som passar bättre in på beskrivningen.

Nej, nu ska jag gräva mig djupt in i jobbträsket och se om man kanske hittar något man kan söka. Och imorn ska man iväg till KFG som det heter. Det är någon jädrans privat arbetsförmedling. Om dom inte kan skaffa jobb till mig kan väl ingen. Att sova länge om dagarna i all ära, men det är trist i längden när man ändå inte hör något större kassaklirr i spargrisen.

Guldfiskar och Slickepinnar

Idag är det söndag.
En lagom varm söndag. Fast när jag tog med mig en kjol och tänkte att jag skulle börja med sånt eftersom det vart underbart väder nu i 2-3 dagar så blev det så att solen gömde sig.
"Varför?", tänkte jag. Då kom jag fram till att det nog har att göra med att det fortfarande är april.
Jag gissar på det i allafall.
Fast det är ju inte kallt. Bara det att jag vill ha lite sol till min kjol.

Guldfiskar och Slickepinnar

Fia kollade igenom en gammal skiva förut med bilder och där hittade jag massa mysbilder på Queela, Tuva och Sessan.

Grejen är att jag vill ha en Chowchow igen. En som inte drar emot som en häst drar en stockvagn. Men det skulle vara trevligt med en Queela #2 igen. Fast den skulle inte heta Queela givetvis.

Queela

Guldfiskar och Slickepinnar

Alltså, jag älskar att grilla!
Jag älskar doften när tändvätskan hälls på och sen ligger och drar i kolen, älskar doften och fräsandet av det man grillar.
Älskar att gå förbi någon som grillar och blir lätt avundsjuk för att denna lyckliga jävel får mumsig mat att tugga på.
Älskar smakupplevelsen av den alldeles lagom genomgrillade maten och tillbehören som förhöjer upplevelsen.
Jag älskar att sommaren är på väg.
Älskar att kunna gå runt i tunna kläder.
Älskar livet just nu känns det som.

Nu ska jag dricka vin och ha det lite mer underbart.
Allt som fattas är den jag vill pussa på.

Guldfiskar och Slickepinnar

Det är en förvirrande känsla att inte kunna kontrollera sitt humör.
Förvirrande och skrämmande.
Speciellt när man tränat på det så pass länge. Sen rasar bara allt. På några sekunder.
Sen när kan jag inte stänga ute det? Utom på fyllan, sen när kan jag inte kontrollera mig?
Skärpning Johanna.

Guldfiskar och Slickepinnar

Ja.
Nu sitter jag här och får Fia sur på mig via msn. Men så äre. Kanske man skulle prova på Nutrilett jag också? Det funkar ju uppenbarligen. Fast det får vänta tills man får pengar då jag är sådär nedrigt fatig nu som händer ibland. Typ jämt.

Tänk om man skulle testa det där med att hänga på stan 22/7? Se om det ger något vettigt liksom..
Inte för att jag riktigt tror på det själv, men det är väl värt ett försök? Gå runt i mjukisbyxor, stövlar till det, långa toppar och en kort jacka till det?
Tillsammans med en "slarvigt" uppsatt tofs och hudmålade läppar. Pörfa!
Yes! Så gör jag! Att jag inte tänkt på det innan. Så dum jag är.

Nu sitter jag i övrigt och väntar på att S ska komma hem från Elgiganten så man slipper äta äppelpajen ensam och känna sig onödigt tjock.

Jag svamlar mycket märker jag.
Men skitsamma. Jag vill ha de där tavlorna från Deviantart! Kolla ska ni få se!
Fast jag vill ha fler. Dessa är bara några få.

http://solkku.deviantart.com/art/One-Second-37899830
http://solkku.deviantart.com/art/Silence-34746461
http://solkku.deviantart.com/art/Stone-Jetty-V-31300591

Guldfiskar och Slickepinnar

Jag är väl kanske inte helt klago-tyst, men jag hänger iallafall inte ut mina alla känslor på World Wide Web när jag känner att jag behöver medlidande från helt okända människor som läser det jag skrivit, nickar till av tristess, och klickar vidare.
Man behöver inte skriva mystiska pseudonymer till personer.
Ett ack så välkänt knep att undvika allt detta och är att prata med riktiga människor. Och vad krävs till det?
Tjugo minuter en halvtimme kanske. Oftast gratis om man kanske inte behöver åka buss eller bil eller whatever någonstans. Nackdelar är väl att problemen är uttjatade. Fördelen är att man mår mycket bättre efteråt. Bättre än att spilla ner hela internet med sina ointressanta känslor.
Om inte annat kan man ju skriva ner samma saker på en papperslapp, kopiera upp den i ca 50 upplagor och hänga lite runtom i staden man bor och hoppas på att någon känner igen vem det är och ringer. Värt ett försök iallafall.

Förresten vill jag ha en minigris.