Guldfiskar och Slickepinnar

Som det är nu har jag ganska stora pengaproblem. Det gör mig överkänslig för allt som handlar om pengar. Speciellt när det handlar om mina tillkortakommanden i hushållet.
Jag har legat totalback sen oktober.
Så nu, när min fantastiska mor är underbar kunde jag inte styra mina tårar. Det är hemskt att inte ha kontroll över sig själv.
Det är hemskt att låta ögonen läcka för minsta lilla när jag tänker på vilken börda jag är för svante.
Det är förjävligt att veta att om jag behöver något inom den närmsta framtiden kommer jag behöva fråga om minsta lilla.

Det är inte så att folk är dömande, utan snarare stöttande, vilket gör det lättare för humöret att släppa loss dom där dumma tårarna igen.
Värdelöst som fan.

Men, man måste nå botten innan man kan komma upp igen, visst är det så?

Tack tack för ni orkar läsa mina ändlösa klagosånger.