..

Skakar.
Skakar av rädsla. Av frustration. Av... Av.. Av inget alls.
Jag bara skakar och jag vet inte ens varför. Det är inte kyla. Det är, av någon märklig anledning, inte sorgsenhet. Jag har ingen anledning till att vara det än.
Det kändes så konstigt. Att se henne där. Alldeles liten och bräcklig. Orkade inte ens hosta av svaghet. Orkar inte lyfta händerna för att hälsa på oss. Orkar knappt vända på huvudet.
Inte alls som den glada, pigga, älskade lilla farmor som jag växte om vid 11-års ålder.
Alla dagar och veckor man har spenderat där. Hos henne när man var liten. Och höjdpunkten var när vi skulle gå till HC och handla.
Eller när man fick en tjuga och sprang ner till kiosken och skulle handla på sig all världens godis. För 20 kr var ju en förmögenhet vid 5-11 års ålder. Som alla vet. Man kunde köpa massor!

Eller.. Jag ljög. Höjdpunkterna med farmor var hennes mat. Hennes köttbullar. Långhare. Brunsåsen. Potatismoset. Bullarna hon brukade baka.
Eller när man tog fram vattenfärgerna, målarböckerna och satte igång.

Hah! Kom precis ihåg en gång när jag och Kattan åkte till farmor för vi skulle göra nåt med skolan. Farmor trodde vi skolkade och skrockade bara glatt åt oss.

Glada, älskade, pigga lilla farmor.