Ever had that feeling?

Av att när man upplevt något roligt och man vill dela med sig av det med världen, och sen går man och tänker på det. Och kommer på en kanonbra, lite vitsig och fyndig formulering på hur man ska få ner det i bokstäver så det låter intressant och roligt.
Liksom gått hem och kommit på den perfekta meningen av beskrivningen av upplevelsen.

Sen, när du är hemma och ska få ner skiten, så har du bara små fragment kvar från den ursprungliga perfekta meningen. Och det som skrivs blir inte ens hälften så roligt som du tänkt dig.
Det blir helt enkelt inte bra.

Det var troligen för det var så långt hem innan du fick ner det på papper.
Det tror jag.

Så då skriver man på det gamla tråkiga sätter som är alltför invant och inetsat i hjärnbalken för att ändras.
Damn that long walk home!


Anyways, jag har tråkigt. Kolla vad bra jag skulle passa i blå ögon!