Guldfiskar och Slickepinnar

Jag satt och kollade på Scrubs förut.
Och egentligen, då det programmet inte direkt gnuggar geniknölarna sådär enormt mycket
kan det hända att man börjar tänka.
Och ju mer jag såg en av de tillfälliga karaktärerna, en av patienterna, undrade jag om jag gör avtryck hos folk? Minns människor mig? Eller är jag bara en som tog plats? En som är den där "Sen var det nån mer tjej, jag kommer typ inte ihåg nånting, bara att det var en till"-tjejen?
Vem vill vara en av de Bortglömda? Det är bland det värsta som finns tycker jag.
Så när någon stackars själ minns mitt namn blir jag helt till mig och vet inte riktigt vad jag ska säga.



Jag vill kunna lämna avtryck. Vara intressant. Visa att jag finns.

Guldfiskar och Slickepinnar

Träna, äta rätt, äta mindre.
Ett av nästa års löften. Detta går bara inte för sig.
Jag menar... Att ha gått upp såhär mycket på såhär lite tid, helt sjukt och jag hatar det. Hatar det som pesten och kolera tillsammans.
Jag vill se ut som för 2 år sen, när jag inte hade vett att uppskatta hur jag såg ut. Men det är lätt att vara efterklok med facit i hand, heter det ju... Nej, 5 kilo, ska bort. Kaputt. Väck.

Förresten... Varför har alla blivit så emot julen helt plötsligt? Visst, julhysterin tar kål på oss, den delen avskyr jag också. Men att alla faktiskt börjar hata att fira jul? Vad gick snett på vägen?
Jag har inte alltid upplevt en perfekt jul. Men vem fan har det? Jag tycker om att fira jul. En enda anledning om året då man får vara med familjen helt villkorslöst och skratta och äta.
Jamenvisst, alla har inte den lyckan. Men om man ska tänka på det sättet kan man faktiskt lika gärna avblåsa allt helt. Ställa in julen. Leka Grinchen. Varsågod.