Fredag

Jag hatar livet för tillfället.

Katterna kan jag inte ha kvar för att jag har helt enkelt inte råd. Idag när jag kom hem från bowlingen med far och syskon så visade det sig att de har tagit sig in i ett av skåpen och haft ner glas, varav det hamnat en glasskärva i matskålen.
Det kunde ju gått försatans dåligt.
Så att det är inte bara för min skull som jag behöver flytta dem. De måste ha någonstans där de kan röra sig ordentligt. Och jag vill inte dela på dem heller, och innan jag kan omplacera dem måste jag kastrera dem.

Så hur jag än gör så kommer de kosta massa pengar.
Jag har inte råd, och det krossar mitt hjärta för jag älskar mina katter. Att veta att, både för mitt och deras eget bästa, jag måste få dem flyttade känns som ett nederlag, och jag kommer känna mig så enormt ensam.

Och det är inte bra för min mentala hälsa heller att ha dem kvar för jag kan inte slappna av, någonsin. Inte ens när jag ska sova för jag hamnar aldrig i djupsömn längre.
Jag är ständigt beredd på att de ska göra något i köket, ha ner ett glas, hoppa upp på köksfläkten så den kommer ramla ner en vacker dag (eller natt), ha ner gardinstången när de hänger i gardinerna, pissa på alla mina kläder, osv osv.
Bara nu under tiden jag skriver det här inlägget har jag sprungit till köket minst 4 gånger för att den ena hoppas upp där han inte ska vara.
Listan är lång på vad de gör dagarna i ända.

Jag fixar inte det. Och är så trött hela tiden.

Och bara för detta, så hatar jag alla. Fast jag vet att det är mitt fel allting.
Och hatar mig själv mer än andra.
Så, för tillfället suger livet.