söndag 22 mars 2009

Guldfiskar och Slickepinnar

Jag är väl kanske inte helt klago-tyst, men jag hänger iallafall inte ut mina alla känslor på World Wide Web när jag känner att jag behöver medlidande från helt okända människor som läser det jag skrivit, nickar till av tristess, och klickar vidare.
Man behöver inte skriva mystiska pseudonymer till personer.
Ett ack så välkänt knep att undvika allt detta och är att prata med riktiga människor. Och vad krävs till det?
Tjugo minuter en halvtimme kanske. Oftast gratis om man kanske inte behöver åka buss eller bil eller whatever någonstans. Nackdelar är väl att problemen är uttjatade. Fördelen är att man mår mycket bättre efteråt. Bättre än att spilla ner hela internet med sina ointressanta känslor.
Om inte annat kan man ju skriva ner samma saker på en papperslapp, kopiera upp den i ca 50 upplagor och hänga lite runtom i staden man bor och hoppas på att någon känner igen vem det är och ringer. Värt ett försök iallafall.

Förresten vill jag ha en minigris.

2 kommentarer:

Synnøve. sa...

Hej tjejen.
Har läst lite och försökt läst mellan raderna.
Vad är det som händer?
Hör av dig. Kram
Synnöve.

Guldfisk sa...

Heej. Nej alltså, det är inget egentligen. Kändes bara som om det mesta folk egentligen skriver om är negativa saker stället för att fokusera på de bra =)