Helt sjukt hur tankarna bara svävar iväg när man kollar på film och tänker "Honom vill jag också ha" Man blir så avundsjuk på den perfekta mannen på tv-skärmen med vetskapen om att han inte finns.
Det är därför man sitter till slut antingen med ett leende eller skitsur min. Det beror på hur avundsjuk man är.
Jag sitter oftast och kommer på mig själv med ett leende. Som jag förmodligen suttit med i 5 minuter. Minst.
Men det är inte okej. Att tro att den där finns. Den har aldrig funnits. Och kommer inte finnas.
Visst, det kommer såna man gillar, utan tvekan, men det är ändå inte Filmkillen. För den finns inte.
Eller. Kanske. Jag vet bara ingen som träffat denna. Inte någon alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar