Det där vill jag aldrig uppleva igen.
Sorgen. Smärtan.
Ekandet från pappas sorgsna röst när han säger "hej då, mamma" en sista gång.
Aldrig.
Vill aldrig känna hur hjärtat vill fly till ett ställe där sorgsenhet inte finns.
Vill aldrig komma på mig själv med att tänka hur jag fortfarande kan stå på benen
med tanke på hur mycket jag darrar när jag går fram och ska lägga en vacker ros på hennes kista. Hur jag ska stå där och säga "farväl".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar